Anna - Bara för att jag kan!

Ni som har klickat er in här den senaste månaden här säkert märkt att min bloggaktivitet har avklingat. Jag tappade helt enkelt sugen, den där riktiga lusten att blogga. Tråkigt, I know, men samtidigt tycker jag att det är väldigt skönt. Det är skönt att slippa tankarna om vilka situationer som jag hamnar i som skulle bli bra bloggmaterial och det är skönt att inte "behöva" ta bilder som passar till bloggen. Det blir liksom så fel när en bra dag är en dag då jag har lyckats få till fler än ett inlägg, istället för att en bra dag är en dag när jag har lämnat in en uppgift i skolan, gjort en grym prestation på jobbet eller träffat någon jag inte har sett på länge.

Jag vet att ni finns som vill följa mig här genom bloggen och av den anledningen vill jag att ni ska kunna få göra det. Det är roligt att ni är nyfikna, helt enkelt. Det har varit en drivkraft. Men under den här månaden har jag inte varit sugen alls på att kasta in ett inlägg och jag har mer och mer ifrågasatt tanken om varför jag ska visa upp vad jag gör och vad jag känner på detta sätt. Jag vill göra saker för sakernas skull, inte för att ha något att blogga om. Nu har det aldrig varit så för mig, men generellt kan det kännas så.

Kanske börjar jag att blogga igen, antingen i stor eller liten skala. Det kanske blir ett inlägg per månad, kanske fem eller inget alls. Vem vet. Jag tänker bara göra som jag känner för, när jag känner det.

Puss och kram och vi hörs på andra sätt helt enkelt, mina fina vänner!

Haha, vad har jag gett mig in på? Om cirka 35 minuter har jag lovat att vara med och lussa på jobbet, på något slags halvseriöst sätt.

Jag borde ha gått och lagt mig för en stund sedan, men som vanligt är jag uppe längre än vad jag hade tänkt. Och egentligen, hur fel kan det vara? Nej, precis. (Har faktiskt nyss dammsugit och torkat golvet, så lite nyttigt har jag fått gjort.) Tänkte också passa på att slänga in ett hej. Det var ett tag sedan (en halv vecka?) jag skrev här. Bloggtorka som sagt. Eller mer; bloggolust. Eller ännu mer; ej bloggnödig.

Skitsamma, det här var det jag ville säga: hej hej!

Veckan som startar om cirka 20 minuter kommer att innehålla lite det ena och det andra. Bland annat ska jag hänga lite på Studentpalatset för att ta igen ett par restuppgifter jag har kvar att göra, och så ska jag jobba ett par dagar innan jag och Jasna flyger till London på fredag.

Det här skrattar jag åt en söndagkväll som denna:

Men inte för mig, utan för min kusin Rosanna. Hon är så gravid man bara kan vara, beräknad förlossning är idag. Så spännande! Nu väntar jag på att min Lilla Kulan (hon har haft en ganska liten gravidkula fram tills nu, därav mitt smeknamn) ska komma ut. Eftersom Rosanna är den kusin jag har bäst kontakt med har jag utsett Lilla Kulan till mitt bonusbarn, i väntan på egna (den väntan blir ganska lång om jag får bestämma). För mig blir det nog dock en matbebis. Ska alldeles strax äta julbord med ett gäng vänner på Stadshuskällaren. Är så sjukt hungrig, ska bli riktigt gott!

Så var den här veckan slut och bara det roliga är kvar (helgen alltså). Det bästa veckan har bjudit på är helt klart att vi har bokat en resa till Gran Canaria i början av januari. Ska bli så skönt att åka i väg till värmen ett tag. Har också köpt biljett till Robyn på Cirkus i mars.

Nu ska jag packa ihop mig här på jobbet där jag befinner mig. Ska på vinprovning hos Fredrik ikväll (inte Stinas Fredrik utan den andra Fredrik).

Ha en grym helg!

(Kommer att kalla de här bloggämnena för delar eftersom jag redan har insett att det inte kommer att bli ett av dessa inlägg per dag.)

Okej. Så. Då ska jag väl försöka mig på att presentera mig själv. När jag tänkte på att jag skulle skriva det här inlägget var min första tanke "men det kommer jag inte att hinna". Jag undrar hur mycket det säger om mig själv?

I vilket fall. Jag heter Anna. Kan till och med sträcka mig så långt till att säga att jag ÄR Anna, för det är jag. Jag är Anna. Jag har ett efternamn också, men det är så ovanligt att jag väljer att inte skriva ut det här. Varför då? kanske någon undrar. Helt enkelt för att jag vill vara försiktig med vilka uppgifter jag lämnar ut om mig själv, på samma sätt som jag inte skriver ut min adress eller mitt telefonnummer för allmän beskådan. Dock är mitt efternamn väldigt fint och jag är väldigt stolt över att ha förmånen att få heta det, för det har en egen historia. Och sådant gillar jag, saker som har sin egna historia bakom sig.

Jag är student. Njaa... jag tror jag vill formulera detta på ett annat sätt. Det jag gör är att studera. Det är klart att om man studerar så är man student, men jag ÄR liksom inte student. Hänger ni med? Det är inte min identitet. Studerandet är mer en del av vad jag gör än en del av vad jag är. Jag har valt att studera för att få det yrke jag vill ha i framtiden, och för att utveckla mig själv på ett mer personligt plan, men jag är inte student i själ och hjärta. Jag är student, men det är inte en del av mitt innersta väsen.

Förutom att plugga så jobbar jag på mina två olika jobb. Jag gillar att jobba helt enkelt och har lätt att ta på mig mycket, just för att jag tycker att det är så kul (och så är det rätt nice när den där lönen trillar in på kontot). Den här hösten hade jag tänkt att dra ner på jobbandet för att hinna med skolan lite bättre och sa därför upp mig på mitt tidigare helgjobb. Men när jag i våras fick jobbet på Bostadsförmedlingen trivdes jag så bra att jag tackade ja till att hoppa in extra under hösten. Men, ska jag säga, jag styr helt när jag jobbar och när jag inte gör det och nu har jag inga fasta tider som jag hade på förra jobbet, och det är helt fantastiskt skönt! Dessutom jobbar jag faktiskt mindre än vad jag har gjort tidigare och har de allra flesta helgerna lediga.

Jag tror så här, precis som jag spontant råkade kläcka ur mig när en jobbarkompis frågade hur jag orkade med att göra allt jag gör: att jag får energi av att göra mycket saker. Jag blev själv förvånad att den meningen kom ur min mun, för det var inget jag hade tänkt att jag skulle säga, men efteråt insåg jag hur sann den är.

Nu känner jag att det blir svårare, när jag ska lämna vad jag gör och komma in på vad jag faktiskt är.

För vad är man egentligen? Kan man vara två motsatser? Jag är helt på det klara med att jag är kvinna, halvpolsk, halvsvensk och 23 år. Men är jag positiv eller är jag negativ? Är jag ambitiös eller är jag lat? Är jag fördomsfri eller är jag fördumsfull? Nej, här går det inte att ge ett bra svar, för jag är ingen av dessa extremiteter. Eller så är jag alla, fast inte samtidigt. Då undrar jag; är man bara det man är för tillfället, eller är man alltid alla de egenskaper man då och då kan hitta hos sig själv? Är jag alltid positiv samtidigt som jag är negativ, bara för att dessa egenskaper ibland visar sig.

Ja, skulle jag vilja svara. Jag är inte en helt positiv eller helt negativ person. Hade man varit något av dem hade man inte varit mänsklig. För mänsklig är något jag vet att jag är: jag har brister som alla andra människor, men jag försöker och vill vara så bra som jag bara kan. Att jag kan skriva detta nu är ett stort framsteg för mig och hade varit en omöjlighet för bara ett år sedan. Då ville jag vara felfri och bäst. Jag verkligen hatade att göra misstag och förbannade mig själv länge efter ett sådant. Det är klart att jag även idag vill vara felfri och jag hatar fortfarande när jag gör misstag, men jag har släppt lite grann på det där förbannandet. Jag är inte framme än, men en bit på väg.

När vi ändå är inne på ämnet skulle jag också vilja skriva om självkänsla, den självkänsla jag på senare år har kämpat mig till och lärt mig att behålla. Men snart måste jag dra mig och jag tror att detta ämne tar ett tag att skriva om. Därför får det bli ett eget inlägg om detta självkänsla senare.

Förutom det jag ovan har nämnt är jag också så mycket mer. Men vad det är tänker jag inte berätta, för det är något som jag vill att andra ska upptäcka hos mig. Jag vet vad jag är, men jag vill inte lägga ord i någons mun. Det räcker fullt och gott med att jag vet vad jag är.

... att den där blogglistan med ämnen att skriva om som många kör med på sin blogg just nu kan få hjälpa mig att komma ur den här skrivkrampen jag lider av för tillfället. Har (hör och häpna) i min svacka funderat på att lägga av med detta... men så är det också så att en vana är en vana och en sådan bryter man inte gärna. Och detta har varit en vana i snart fem år (även om man så klart med jämna mellanrum bör ifrågasätta och fundera över motivet). Dessutom har jag fått två fina kommentarer till inlägget jag skrev igår kväll, det som jag tyckte blev så jädrans tråkigt att jag var övertygad om att det skulle passera folks medvetande utan att någon skulle vilja göra något avtryck. Men det var det några som ville, fantastiskt nog!

Jag kanske inte följer dagordningen på punkterna, eller skriver om precis alla ämnen som listan innehåller. Kanske skriver jag inte alls. Men jag ska försöka!

Här är den:

Dag 1 – Presentera mig själv 
Dag 2 – Min första kärlek
Dag 3 – Mina föräldrar

Tänkte att det skulle vara mysigt att slänga in ett inlägg när jag ligger i sängen och ska sova, men jag vette fasen vad jag ska skriva... bloggtorkan är ett faktum verkar det som. Pluggtorkan likaså; har lallat omkring i mina föräldrars villa (befinner mig i Västerås) hela dagen klädd i morgonrock och inte gjort så mycket av det jag tänkte att jag skulle hinna med. Kvällen spenderades med glögg hos Jill i hennes och pojkvännens nya (och fina!) lägenhet. En rätt soft dag.